Min första utlandspost, 1984-1987, var ambassaden i Bangkok. Vi bevakade bl a Kambodja, där de röda khmererna fortfarande förde gerillakrig. Sydostasien var en av många arenor i den globala kallakrigskonfrontationen, som nu - vilket naturligtvis ingen visste - gick mot sitt slut. Jag minns thailändarnas misstrogna miner efter ett tal i Vladivostok av Sovjetunionens utrikesminister Shevardnadze 1986. Kunde verkligen något nytt vara på gång?

Efter Bangkok hamnade jag i Bryssel, på det som då hette Sveriges EG-delegation. På anslagstavlan i mitt rum hittade jag en Ströyerteckning av dåvarande statsministern Ingvar Carlsson: "Om EG-länderna höjer skatten, inför alkoholmonopol och antar en neutralitetspolitik så kanske vi, på sikt, kan överväga medlemskap." Fyra år senare lämnade vi in vår ansökan. Men mycket hade hänt i Europa dessemellan. Det började redan innan Berlinmurens fall. Slutet av 1980-talet var en dynamisk period för den europeiska gemenskapen. Kommissionens president, socialisten och katoliken Jacques Delors, lyckades, i allians med f d torypolitikern, nu kommissionären för inre marknaden, Lord Cockfield, med konststycket att få avskaffandet av handelshinder inom EG att framstå som både ett liberalt och ett socialt projekt. Det var ett väsentligt skäl till dess framgång.

Väl hemma blev jag politisk handläggare i UD först för Nordostasien (Kina, Japan, Nord- och Sydkorea och Mongoliet) senare för EG-frågor. 1993 var jag några månader svensk expert i EG-Kommissionens avdelning för utrikespolitik. Jag skrev Rysslandspapper åt Delors inför G8-möten. Politiskt kändes EG som en Sankt Bernhardsvalp - en aktör med potentiell tyngd men ännu omedveten om den. 1994 blev jag Sveriges första Europakorrespondent (en samordnings-funktion inom utrikes- och säkerhetspolitiken som finns i alla medlemsländers utrikesdepartement). 1995-1999 var jag biträdande chef för Sveriges ambassad i Bryssel med ansvar för Natobevakning. Natos roll i stabiliseringen av det nya Europa och i fredsprocessen på Balkan gjorde samarbetet viktigt också för Sverige.

Lusten att skriva har alltid funnits och UD har varit en god skola i det avseendet. Utrikespolitik hör till det mest spännande som finns. Att berätta om den och diskutera med intresserade människor känns också som en demokratifråga.

För tio år sedan var jag tjänstledig ett par år. Jag bodde med dator, internet och torrdass på en fäbod i Dalarna. Jag kände mig som globaliseringens vinnare. Det var då skrivandet verkligen tog fart. Jag läste, skrev, gick ut med hunden, bakade muffins, eldade brasor, skrev igen. Om utrikespolitik, men inte enbart. Jag upptäckte att jag ville skriva om annat också - litteratur, historia, filosofi, religion - och att essäformen passade mig.

2003 återvände jag till UD. En ny analysfunktion (ANA) hade inrättats. I fyra år, varav tre som chef, arbetade jag med att bygga upp den. Det jag framför allt bär med mig från denna fantastiska tid är insikten om vilket fruktbart analysredskap det gränsöverskridande samtalet är.

2008-2013 var jag Sveriges ambassadör vid den Heliga Stolen (Vatikanen) och på Malta. Då fick jag tillfälle att reflektera kring religionens roll som politiskt mobiliserande kraft, historiskt och i vår egen tid, över religiösa samfunds förhållande till den sekulära staten och till begrepp som makt, demokrati, frihet och rättvisa.